Framsteg.

Jag gick precis rastningsrundan med hundarna, "runt broarna" kallar vi den för. Det är en runda på en halv kilometer varav ca 200 meter är gräsmatta som går längs ån. På gräset ligger det ofta hundbajs, trots att den korta sträckan har två soptunnor, en i början och en i slutet - och gratis bajspåsar uppsatta vid varje. Bara det är ju dåligt kan man tycka. Men när jag gick där nyss upptäckte jag att dessa soptunnor var borttagna och ersatta med en ny tunna som satt på mitten av sträckan. Så trots att det ligger bajs där tycker man alltså att två soptunnor är överflödigt, och ersätter det med endast en station för gratis bajspåsar och kastmöjlighet.
Mig gör det väl inte så mycket, jag har dessutom alltid med mig egna bajspåsar, men för de som inte "orkar" plocka upp känns det som att chansen för att de ska göra det ändå ökar om bajspåsarna finns nära till hands. Två tunnor med påsar ger större möjligheter att hundarna skiter i närheten av en sådan, och att ägaren inser att påsarna och tunnan finns så nära att de kan "offra sig" och plocka upp. Men tydligen tänker inte kommunen så. Och trots att många struntar i att plocka upp är det faktiskt många som gör det också, vilket syns på tunnorna som snabbt blir fulla. Men nu när det bara finns en tunna kommer kommunen behöva tömma den desto oftare, och dessutom kommer gratispåsarna att ta slut desto snabbare och de som inte har med sig egna kommer med större sannolikhet inte att plocka upp. Ja, hur tänkte de där egentligen? Det här gynnar ju inte någon.

Vädret är kallt nu, och det kommer tydligen att vara det ett tag framöver. Ollie får ibland tasskramp när vi går ut, och att behöva ha täcke på sig är väl inte heller så roligt tycker han. Nikon bryr sig inte om kylan, han verkar inte frysa och han har inget emot täcket. Men eftersom vädret inte direkt bäddar för några längre utevistelser mer än promenader försöker vi att träna inomhus istället.
Nikon har blivit en riktig talang på godissök. Först nu har polletten trillat ner ordentligt och han arbetar självständigt för att hitta godbitarnas gömställen, med mycket mer motivation än han hade innan då han bara tog de han råkade springa på. För att komma ifatt mästaren Ollie måste han dock bli bättre på att sitta kvar ensam i ett rum när man lägger ut godiset, för tillfället behövs lite hjälp av kompostgaller.
Jag ser även framsteg med lydnaden där vi övar på att Nikon ska hitta en fin position vid min vänstra sida. Jag behöver inte hjälpa honom lika mycket med handen längre och han förstår vad han förväntas göra, men han sätter sig inte spikrakt och aningen för långt ifrån. Vi får jobba på det. Här kommer en film som visar framstegen.

Med Ollie tragglar jag "stanna" i fritt följ och inkallning. Han har en tendens att sätta sig istället för att bara stanna på stället, och nu nöter jag in ordet för att han verkligen ska lyssna på mig. För tillfället får jag hålla mig till att köra väldigt många "stanna" och få "sitt" och "ligg" så att han inte ska glömma bort sig. Jag funderade lite på om jag borde döpa om "stanna" till "stå" istället eftersom stanna-kommandot även betyder att han ska stanna kvar när jag har satt eller lagt honom någonstans. Det vore kanske enklare för honom, men jag har försökt lära honom "stå" förut utan vidare bra resultat, så jag kör nog vidare på att få honom att förstå vad "stanna" betyder i just det här sammanhanget istället, det verkar i alla fall lossna mer och mer för varje gång nu.

Nikon är som en hel flaska Yes nu, d.v.s. väldigt dryg. Kombinationen väldigt mycket energi, mindre behov av att sova och en massa hormoner som spökar i hjärnan när man växer upp gör att han verkligen går oss på nerverna ibland. Nu gäller det bara att hålla ut och lida sig igenom det, påminna sig själv om att han kommer att bli vuxen en vacker dag, och som uppfödar-Louise sa: upprepa mantrat "älska dem mest när de förtjänar det som minst, för det är då de behöver det som mest"!